Denna oändliga smärta. Den lurar mig. Jag vill att den ska sluta luras, jag vill kunna tänka själv, jag vill inte att känslorna ska tänka åt mig. Jag orkar inte att smärtan och känslorna lurar mig och tror att det kommer lösa sig, och ena stunden får de mig att tro att världen är slut. Jag hatar mig själv just nu, för att jag gör så här mot mig.
Hur gör man för att inte tänka alls? Hur gör man för att hitta det där igen som var så bra förr? Hur gör jag för att komma tillbaka till det liv som var bra? Där jag var lycklig? Det är så många frågor som springer i mitt huvud, det är så många funderingar som bara kommer och går. Så många lösningar jag försöker hitta som jag sedan inser att mina lösningar i huvudet är endast för att trösta mig själv i stunden. Att låsa in mig i en vecka kanske vore något, få mig att skärpa mig. Få mig att skippa detta beteende som får mig att spy.


Jag vill bara tacka Frida och Eric som drog med mig till Vännäs denna helg så att jag fick åka snowboard igen, det var väl ungefär ett år sedan jag åkte sist och då åkte jag en dag. Vi såg även på Don't mess with the zhoan eller vad den heter igår kväll. Det var en sjuk film och det gav mycket att bara inte tänka.


Sigur Rós är det enda som gäller just nu.

Hejdå