jag var arg. jag mår inte bra.
förlåt.
Jag faller, längre och längre ner.
Jag vet inte vad jag ska tro längre, jag börjar bli apatisk, jag har längtat efter denna stund, efter dessa känslor. Att bli apatisk, det är bra. Det är skönt, jag kan hålla mig lugn. Visst, det är inte bra, känslorna finns, men nu är jag mest bara apatisk bland folk, ledsen för mig själv, apatisk för mig själv. Inget hopp, ingen lust, lever igenom dagarna och väntar på något, jag vet inte vad jag väntar på. Kanske att livet ska lösa sig av sig själv, att jag inte ska behöva göra något. Konstant ont i magen, konstant ont i bröstet, ibland har jag ont i hjärtat oavsett om jag är ledsen eller inte, det gör som bara ont för att.. plåga mig kanske? Jag vet att jag mest bara skriver negativa inlägg i denna blogg, sällan att jag är glad. Men när man är glad vill man inte slösa den korta känslan på ett inlägg. Utan den vill man ha så länge den varar, sen när den är över. Då kan man sitta här, få skriva av sig, får hata allt. Jag trodde verkligen att jag aldrig skulle reagera så här. Tack alla ni som finns där, men tyvärr så kan ingen hjälpa mig, det här måste jag lösa själv. Men det är svårt, jag är kass på att hantera dessa situationer. Jag hoppas att jag får vara apatisk länge länge länge.... tills det inte finns kvar längre.. försvinner det inte så försvinner nog jag, då är det ingen idé att vara kvar i denna stad.


Just nu väntar jag på Frida, för att höra om hon vill träna med mig, jag hoppas det, så att jag slipper sitta här och vara apatisk hela kvällen!

Nej om jag ska skicka iväg min uppgift till läraren och läsa lite i mina nya böcker om närningslära och livsmedelsvetenskap.

"Jag ger upp, jag orkar inte bli besviken
Som du sa Det är dags att dra
För vi faller, faller, faller
Jag lyssnar inte längre, jag stänger fönstret
Inget värt nåt, som inte inger hopp
Jag rusar inte längre erat lopp
Jag står kvar, ser ingen plats för mig i mönstret
Jag gömmer mig
Jag värjer mig"

Lars Winnerbäck - Faller