Tröttheten och sömnproblemen är sant.
Det vill helt enkelt bara inte försvinna, det kommer säkert att finnas i all evighet. Varför vaknar jag klockan elva varenda dag och det känns som att klockan är sju på morgonen? Jag blir aldrig pigg och jag orkar knappt vara aktiv två timmar om dagen innan jag vill slänga mig i sängen och somna igen. Ögonen faller ihop och gör förbannat ont hela tiden.

Folk börjar se mig som friskare och starkare nu, varför kan jag inte känna det själv för? Allt är mest bara uppförsbackar som jag tar mig uppför, men de där backarna som går nedför är oftast betydligt mycket kortare.. Men de finns. Det som är värst är att problemen har suttit i så många år, jag fick en hemläxa där jag skulle skriva ner hur mitt liv har varit från födsel tills nu. Sånt som man förtränger och inte tänker på kommer fram, och jag insåg att dessa tankar om min kropp har suttit sedan 95/96 det är sjukt länge, ibland har tankarna varit starkare och ibland har de varit mindre starka. Men känslan av tjockhet har alltid funnits där, den finns där nu och den fanns där då. Men jag tar mig framåt, det är inte lika starkt nu som förra vintern då det var som värst, men det finns där och ibland vill jag inte ens bli frisk, allt är bara så äckligt.

Träning nästa. Ska väl försöka få i mig lunch.